Längesen sist

Nu var det ett tag sen sist vi bloggade. Det händer så mycket här i bebisvärlden att det inte hinns med så mycket annat. Vi har varit en runda i Skåne och hälsat på lite kompisar och familjen. På vägen ner körde vi inom Linköping och hälsade på bästaste Lina :)
I Skåne träffade vi Rebecca och söta Melvin. Och Kerstin och Jesper såklart :) Vi åkte också och hälsade på Marie. Och man kan ju inte åka till Skåne utan att hälsa på kusinerna :)
Efter några intensiva dagar så var det dags att åka hem till världens bästa pappa!!! Och då var det dags för ett besök på BVC. Tvåmånaderskontroll. Felicia vägde 5765 gram och har blivit 60 cm lång. Inte konstigt kläderna inte passar längre. Här kommer lite bilder från senaste tiden:

Tröttsamt att resa 50 mil.

Mys hos mormor.

Vi bjöd mormors sticketanter på tårta.

På besök hos snälla Sanna.

Äntligen hemma i egen säng igen :)

BVC

Idag har jag varit på BVC. Jag fick mer än godkänt av BVC-tanten. Idag är jag 5400 gram tung och 58 cm lång och mitt fina huvud mäter 38,4 cm :) Jag växer så det knakar så det firade jag och mamma med en runda på Tuna Park. Det blev några bodysar, haklappar och ett par mockasiner :)

Min förlossningsberättelse

Jag hade gått över BF med 10 dagar och vi var inbokade på en kontroll på förlossningen. Sambon jobbade men hade lyckats få ledigt på eftermiddagen så han kunde få följa med på besöket och hålla mig i handen. Det var precis att han hann hem.

Vi hade 5 minuters gångavstånd till sjukhuset och hade varit duktiga och gått till BM varje besök och jag hade hela tiden sagt att jag skulle gå upp till förlossningen för "när man kommer dit så får man ju ändå gå och gå och gå för man inte är tillräckligt öppen", men just den här dagen när vi hade tid på förlossningen så regnade det och vi bestämde oss för att ta bilen istället.

Vi fick sitta och vänta rätt länge i väntrummet och vi blev mer och mer otåliga, vi ville ju se hur vårt lilla Knytte hade det där inne. Efter en stund fick vi äntligen komma in på rummet och vi fick en trevlig sköterska.

Jag lämnade urinprov och blev vägd. Jag fick hoppa upp i den berömda "stolen" och hon gjorde en hinnsvepning och kände att livmodertappen var mogen och jag var väl öppen två cm eller nåt, det lät som att det inte var så noga.

När urinprovet var färdigt upptäckte de en liiiten mängd äggvita i urinen så hon ville göra ett ultraljud för att kolla så att där var tillräckligt med fostervatten, där var lite men tillräckligt för att den lille skulle ha det bekvämt där inne.

Sköterskan gick ursäktade sig och gick iväg en stund. När hon kom tillbaka började hon lite försiktigt med att berätta att jag hade en möjlig havandeskapsförgiftning och de ville inte vänta till BF +14 som var max men eftersom det snart var helg så visste de inte riktigt hur de skulle göra.

Dagen efter hade de två planerade förlossningar så de ville inte ta det då, sååå skulle ni vilja att vi satte igång er redan idag, typ nu?!! Jag och sambon tittade på varandra och blev överlyckliga och sa klart vi vill :)

15.00 blev vi inskrivna på förlossningen och fick ett rum. Fick en lite fumlig barnmorska som skulle sätta kateter och ta några rör blod. Efter ett par försök och blod i hela sängen ungefär så satt den och rören var fyllda.

15.30 tog barnmorskan fram en fruktansvärt lång "virknål" och tog hål på hinnorna. Hon ville ta en CTG-kurva på mig men upptäckte att hon tagit in fel apparat på rummet så hon ville sätta elektrod på bebisen istället. Efter en smärta som kändes outhärdlig för mig (visste inte vad jag hade att vänta mig) så hade hon fått dit skalpelektroden och skulle koppla in maskinen och upptäcker till min fasa att den lossnat :( Men hon var snäll och lät bli att försöka sätta dit en ny.

Efter detta så bestämde vi att vi skulle åka hem ett par timmar och äta och packa BB-väskan. Jag hade ju trots allt inte så ont än.

16.30 var vi hemma och sambon tjatade på mig att jag behövde äta men då hade värkarna börjat komma och jag hade så ont emellanåt att jag bara hängde över ryggstödet på schäslongen och visste inte var jag skulle ta vägen. En timme stod jag ut sen ville jag inte vara med längre så vi bestämde oss för att åka in igen.

17.30 Tillbaka på rummet. På 10 min hade jag 7 värkar. Blev kopplad till CTG och fick introducerat lustgasen. Vilken lycka!!! Under värkarna hyperventilerade jag lustgas, jäklar vad snurrig jag blev.
BM undersökte mig och jag var 4-5 cm öppen.

21.00 hade jag så ont men jag försökte genomlida varje värk, jag skulle ju inte ha nån epidural. Men till slut bad jag om den nedrans epiduralen i alla fall. Var nu öppen 6-7 cm.

21.45 kom min räddande ängel narkosläkaren och satte världens nål i ryggen på mig. Men gud så skönt det blev sen. Det var som att börja om. Sambon fick t.o.m tillåtelse av mig att åka hem och gå ut med våra stackars vovvar som inte hade en aning om att även deras liv nu var helt förändrat.

23.15 kom sambon tillbaka och efter att ha varit vaken i 18 timmar så slocknade han som en stock på golvet. Stackaren. Jag själv fick inte en blund i ögat fast att jag behövde sova. 8 cm öppen.

00.30 Började det göra ordentligt ont igen och jag trodde att EDA:n hade slutat värka eller nåt.

01.00 tyckte jag att det började trycka på men enligt BM hade jag en liten kant kvar men vi skulle nog ha en bebis innan morgonen i alla fall.

01.30 kom äntligen de ordentliga krystvärkarna och jag fick lov att börja krysta. Sambon var ett jättestöd för mig och gjorde allt för att jag skulle ta mig igenom smärtan.
Det gjorde så fruktansvärt ont men jag hade aldrig tillräckligt med kraft för att orka krysta ordentligt och värkarna tog slut för snabbt. Efter ett tag upphörde värkarna nästan helt och jag fick smärtstimulerande. De höjde dosen flera gånger och till slut kom värkarna tillbaka men fortfarande för korta.

02.45 började BM bli orolig för då hade Knyttet suttit fast en stund med huvudet. Då säger hon till den assisterande BM att ta fram pallen. Då blev jag lite nervös. Det visade sig att ass. BM skulle luta sig på mig och trycka på magen för att hjälpa bebis ut.

03.03 föddes världens finaste flicka efter två tryck på magen (kändes som allt skulle komma ut!!) Jag som inte visste att det skulle bli en tjej fick världens chock och trodde inte det var sant.
Felicia vägde 3930 g och var 51 cm lång. Hon mådde efter omständigheterna bra och fick snabbt "rätt färg". Vi var nu världens lyckligaste föräldrar :)